Fredag hela veckan

Idag är det fredag, (lördag när blogginlägget publiceras) och då mina vänner är det fyra dagar kvar tills något alldeles speciellt inträffar i mitt liv. Något som jag för två månader sedan var helt emot. Jag ska permanenta ett stycke text på mitt bröst.

(j*vla mygga)

Eller det är inte bara ett stycke text, det är de två sista raderna ur kanske världens mest kända dikt, Invictus. Jag är så sjukt taggad, skakar i hela kroppen när jag tänker på det. Egentligen så sammanfattar de två sista raderna hela dikten, och det är de två sista raderna som alla bör känna till.


Black as the pit from pole to pole,
I thank whatever gods may be
For my unconquerable soul.

In the fell clutch of circumstance
I have not winced nor cried aloud.
Under the bludgeonings of chance
My head is bloody, but unbowed.

Beyond this place of wrath and tears
Looms but the Horror of the shade,
And yet the menace of the years
Finds and shall find me unafraid.

It matters not how strait the gate,
How charged with punishments the scroll,
I am the master of my fate:
I am the captain of my soul.

Så vad jag ska föreviga på mitt bröst är:

I am the master of my fate
        I am the captain of my soul
Invictus

(fick dig din j*vel)

Så ska det se ut, fast med lite annorlunda typsnitt.
Jag stötte på den här dikten i nian på Hallägraskolan (R.I.P.) i ett engelskaarbete, då vi skulle analysera dikter. Och min "all time" favoritlärare gav mig denna dikt att analysera. Kanske var det ödet, att jag nu står  här (eller sitter) fyra år senare då denna dikt av William Ernest Henley betyder så oerhört mycket för mig.

Peace out